FRI FRAKT - Klarna Payments - Leverans 1-3 dagar

100 timmar i Fjällen

May 03, 2018

23:00. Vi landar på KRN, Kiruna Airport. Sveriges nordligast belägna flygplats som på grund av det nordliga läget med mycket fritt luftrum flera gånger använts av NASA för olika experiment. Men det är inte därför vi är här, vi ska till fjällen.

Egentligen betyder väl fjäll för gemene svensk bara att det är någon form av berg, ofta långt upp i landet och snötäckt. I det här fallet ska vi till Björkliden som ligger tio mil norr om Kiruna, strax söder om riksgränsen till Norge. Det är inte många mil kvar av Sverige när man befinner sig här uppe, vilket för mig som born and raised skåning kan kännas något svindlande.

Det här är min första gång i ‘fjällen’ och jag tar ratten i svärföräldrarnas Volvo XC60 mot Björkliden. Solen har precis gått ner här uppe och mörkret har lagt sig som en tung dimma över landskapet. Jag är van vid volvon och trivs generellt sett väldigt bra bakom ratten men ständiga påminnelser om att det finns renar längs vägen gör mig något extra försiktig.

På gott och ont fick jag aldrig uppleva några renar under första bilturen. För trots oron över att i det djupa mörkret köra på en ren så finns det samtidigt en längtan att få se denna underliga varelse på nära håll.

Vi kommer fram till svärföräldrarnas husbil som står parkerad precis vid skidbacken i Björkliden. Klockan har hunnit bli mycket och vi är reströtta så vi packar in våra kläder och kastar oss i sängen.

08:30. Det är ljust i Björkliden. Solen gör sig tillkänna och trots att jag är trött går det inte att sova längre. Vi drar igång kaffekokaren och plockar fram lite frukostgrejer. Normalt sett äter jag och min flickvän Julia veganskt men för enkelhetens skull har vi kommit överens om att vegetariskt är bra nog när vi inte är hemma. Det ger mig chansen att få testa Norrmejeriers beryktade (Julia som skapat ryktet) fjällyoghurt med hjortron. Jag kan säga att jag inte hade blivit arg om Oatly eller annan producent av veganska yoghurtar hade försökt imitera Norrmejerier här.

Tyvärr lägger sig dimman över fjällen och hela Björkliden blir grått och disigt. Trots att vi så klart hoppats på solsken och värme för att kunna åka skidor så finns det något romantiskt över att fjälltopparna är gömda bakom dimma och dis. Det adderar till mystiken kring landskapet och lämnar oss med en stark känsla av att vi inte är klara med fjällen på långa vägar.

Vi får på förmiddagen besked av Micke, Julias styvpappa, att vi ska få åka med i försvarets helikopter över fjällen. Det enda som krävs av oss är att vi fyller i ett papper med information om två anhöriga, utifall att de skulle behöva kontaktas. Betryggande.

16:00. Vi sätter oss i bilen och åker mot helikopterbasen. Det drar i smilgroparna när jag tänker på hur snart jag ska få sitta i en helikopter som ska frakta oss över snötäckta fjäll och dalar.

Vi får stå och vänta en stund på att helikoptern ska komma tillbaka från en flygtur men till slut först hör, och sen ser vi den grå, gigantiska, insektsliknande flygmaskinen komma mot oss.

Jag har tagit med mig lite praktiska grejer från Sjøblad, bland annat ett par District Vision Kaishiro med rosa glas. Visserligen hade jag hört mycket gott om de här solglasögonen men jag funderade ändå på när det skulle vara rätt tillfälle att använda dem. Jag hade lagt ner dem i innerfickan på min jacka precis innan vi skulle åka till helikopterbasen utifall att det skulle vara väldigt ljust uppe i luften. Det visade sig vara ett bra beslut. När vi stod och väntade på att helikoptern skulle komma och hämta oss var solen fortfarande i moln men trots det gjorde kombinationen av vita moln, grått dis och vit snö att det blev ett väldigt skarpt ljus som är jobbigt för ögonen att hantera. Däremot klarade mina District Vision av att dämpa det utan att på något sätt göra det mörkt, det har jag aldrig tidigare upplevt. Förutom ett jäkligt skönt ljus är det också ett par väldigt bekväma glasögon som väger så lite att man lätt glömmer bort att man har dem på. Jag blev tvungen att googla vad de väger - 22 gram. Är det ens möjligt?

16:30. Vi spänner fast oss och får varsitt par hörlurar. De två piloterna går igenom bitvis helt oförståeliga säkerhetskontroller och vi lyssnar intresserat. Helt plötsligt, utan något för mig tydligt kommando, lyfter helikoptern rakt upp och tar sedan fart med en klassisk framåtlutning. Det tar inte lång tid innan vi flyger i en dal mellan två fjälltoppar och jag känner att jag upplever kanske det mest svenska Sverige jag någonsin upplevt. Jag är uppväxt i Skåne med underbara Skäralid runt husknuten och lappländska fjällen är lite som ett större, trädfritt och snötäckt Skäralid.

Vi blir snabbt varse om att vi är mitt i en militär övning när vi hör piloterna be Micke om en landningsposition. Han tittar ut en plats att landa på och förmedlar denna med visuella kännetecken och typiska “klockan tre”. Micke öppnar dörren medan vi fortfarande är säkert hundra meter upp i luften. När vi närmar oss marken lägger sig Micke på golvet i helikoptern med halva kroppen hängandes utan genom dörröppningen och håller därifrån koll på att hjulen ställer sig rätt på marken. Snön yr av trycket från helikopterns propeller. Vi är mitt i ödemarken, antagligen runt 800 meter över havet. Några renar står en bit bort och piloten konstaterar att de är helt oberörda av vår närvaro. När vi till slut landat och stått stilla några sekunder lyfter vi igen. Nu börjar det kännas som att man kan det här.

Vi gör om proceduren en gång till innan turen går mot sitt slut. En en helikoptertur över lapplandsfjällen borde stå högt på mångas bucketlist, ett helt kalt men levande naturlandskap som charmar med sitt vackra utseende och samtidigt håller en skarp med sina skoningslösa berg och stup.

22:30. Solen har precis gått ner över Björkliden, än är inte midnattssolen här. Vi är helt slut och bestämmer oss för att likt solen gå och lägga oss.

11:00. Vi tar en promenad med svärföräldrarnas hundar och tittar till skidbackarna.

Vi har bestämt oss för att vänta tills vädret är perfekt innan vi ger oss ut i backarna och även idag är det grått och disigt. Istället blir det en biltur till Abisko och riksgränsen. Man måste trots allt försöka se så mycket som möjligt när man är här uppe, känner vi. Jag har tagit på mig en Patagonia Nano Puff Jacket som jag också fått med mig från Sjøblad. Den gör sig helt perfekt i det svenska klimatet eftersom att den är både vind- och vattentät. Den är dessutom väldigt smidig och lätt vilket gör den grymt skön att ha på sig till skillnad från många andra liknande jackor.

Patagonia Nano puff jacka orange

18:00. Efter en heldag med promenader och sightseeing till fots kryper vi ner under täcket och sträckkollar Homeland tills vi ska sova. Ibland kan det bästa vara att bara släppa alla måsten som kommer med att turista. Man kan inte spendera varje minut med att titta på saker eller göra saker, åtminstone inte jag. Då blir det omöjligt för mig att uppskatta semestern och ledigheten. Jag måste få koppla av och blanda lite. Dessutom ska det bli superväder imorgon och med det skidåkning så lite extra vila gör oss gott.

09:00. Vi sticker och fixar skipass så fort som möjligt och jag hyr ett par coola off-pist-skidor medan Julia kör på sina egna slalomskidor. Jag har aldrig åkt på den här typen av skidor förut och är lite smålack för att jag inte tog en modell jag är van vid men tänker samtidigt att det kanske kan bli kul att testa.

Vi tar första liften upp till en lite off backe som ska ta oss vidare till en större lift. Det är en lite skum backe som inte har någon tydlig väg så vi tvekar lite men jag ger mig till slut iväg, någon måste ju åka. Jag tar ett skär åt höger, sen ett skär åt vänster. På något sätt lossnar min vänstra skida och jag åker några meter på ett ben innan jag fastnar i den plusgrads-smälta snön med foten och gör en 180°-vändom på knät. Jag hör hur det knäcker till en gång från knät. Inte superskönt. Jag har en relativt fräsch ledbands-skada i samma knä från en fotbollsträning så jag känner direkt igen känslan och smärtan. Det fina i kråksången är att ledbandsskador av den här typen är som värst efter några timmar så jag lyckas efter en stund resa mig upp och kan åka ner för backen i långsamt tempo.

17:00.          En jävla besvikelse.

Jag vet inte riktigt var jag ska ta vägen. Dels gör knät så sjukt ont och dels är jag så fruktansvärt besviken och frustrerad. Jag har längtat efter att åka skidor sen vi åkte senast för en månad sen och har sett så mycket fram emot att få åka i Björkliden, så fuckar jag upp i första backen.

Micke skjutsar mig till försvarets bas och deras läkare Hasse lindar mitt knä och fixar lite värktabletter till mig.

Resten av kvällen blir fortsättningen av Homeland säsong 3 (tredje gången jag ser det nu) och en hel kaka fantastisk Freia Kvikklunsj. Glad att vara nära norska gränsen? Ja.

10:00. Vi har satt oss i en bandvagn som ska ta oss upp till sveriges högst belägna restaurang, Låktatjåkko Fjällstation. Något måste man göra sista dagen när knät har svullnat upp till en fotboll och kamerafingret värker efter att få trycka lite. Efter 45 minuter är vi uppe på toppen och väl där bestämmer vi att det här är något vi måste göra till fots i sommar.

Vi går in till restaurangen där vi får vars ett par tofflor istället för våra kängor. Bra sätt att hålla golvet i bra skick. Vi har hört talas om Låktatjåkko-våfflan och beställer vars en. Våfflan är riktigt tjock, typ belgisk våffla- tjock men formad som en vanlig frasvåffla och med massor av hallonsylt och grädde på, gutt!

Mätta och belåtna åker vi tillbaka till Björkliden och sen är det dags att packa ihop och bege sig hemåt. Inte superkul att resa med ett skadat knä men som tur är finns ju taxi!

Tack till Sjøblad för kläder och utrustning!





Leave a comment

Comments will be approved before showing up.


Also in Sjøblad Magasin

Adam från NN07

May 26, 2018

Det som är budskapet med vårkollektionen är ju ”The essence of time”. Tanken är att visa hur italienarna är så jäkla bra på att ta vara på tiden jämfört med oss svenskar då till exempel. En hyllning till att man ska stanna upp och njuta av de små grejerna i livet. Att njuta av en snabb espresso till exempel.

View full article →

Diemme - ett italienskt hantverk

May 17, 2018

Calzaturificio Diemme grundades 1992 av bröderna Dennis och Maico Signor i Montebelluna, en liten stad vid foten av Alperna i nordöstra Italien. En stad som sedan 1800-talet har varit känd för sin research och produktion av mer funktionella skor.

 

View full article →

Framtidsplaner och drömmar

May 11, 2018

Parallell är ett UF-företag med stora drömmar. Vi träffade dem för att höra om hur drömmar ska bli verklighet.

 

View full article →

Rabattkod

Registrera dig för vårt nyhetsbrev & få 15% på ditt första köp & ta del av andra erbjudanden